Folkskolan 1842-1912
Per Milberg
I och med folkskolestadgan 1842 blev varje socken skyldig att lära alla barn läsa, skriva och räkna, och inom fem år skulle man ha inrättat minst en, helst fast, skola. Fattiga eller sparsamt befolkade församlingar hade dock rätt att antingen dela på en skola, eller att inrätta en ambulatorisk skola som flyttades mellan olika stationer (SFS 1842:19, § 1).
För eftervärlden framstår 1842 års Folkskolestadga, där skolplikt infördes och därmed organisering av skolor, som ett gigantiskt kliv. Men frågan är hur omdanande detta var för dåtiden? Redan i Kyrkolagen 1686 stipuleras att ”Prästerna skola …; drifva med flit derpå , at barn , drängar och pigor lära läsa i bok , och se med egna ögon , hvad Gud i sitt Heliga Ord bjuder och befaller.” År 1723 infördes vidare en lag om föräldrars skyldighet att tillse att deras barn lärde sig läsa. Som en effekt av detta hade ungefär hälften av Sveriges drygt 2300 socknar fasta skolor kring 1840, alltså innan Folkskolestadga trätt i kraft. Det diskuterades om barnen även skulle undervisas i andra ämnen, men i brist på sådana beslut var det läsfärdigheten som kyrkans anställda tränade allmogen i.
Samtidigt med den nya stadgan startade också folkskolärarutbildning. Man hade i och för sig ”tjuvstartat” redan 1839 i Lund, men i och med stadgan startade totalt tolv nya folkskoleseminarier för utbildning av lärare. Eftersom det var kyrkan som ansvarande för skolfrågorna så hamnade dessa seminarier i stiftsstäderna; i Linköping startade seminariet 1843. Utbildningen omfattade från början 1-3 terminer, men förlängdes senare under 1800-talet först till 3 år, och sedan till 4 år. I början var det endast män som antogs till utbildningen, men redan på 1850-talet öppnades den också för kvinnor.
Med 1842 års Folkskolestadga kom krav på utbildade lärare, och ökade kostnader för socknen för lärarlön, lärarbostad och skollokal. Även om det dröjde innan särskilda skolbyggnader uppfördes, så fick man ersätta den som upplät en del av sitt hem som skolsal.
Lärarbristen blev, något förutsägbart, akut på 1840-talet, och det dröjde innan alla socknar levde upp till kraven. De flesta socknar saknade också lämpliga undervisningslokaler. Dessa båda problem löste man genom att ha en ambulerande skollärare, och utse klockaren eller annan läskunnig person till lärare. Man skjutsade läraren till olika byar där han stannade några veckor i taget. Lokalen var ofta ett stort rum hos någon bonde. Enligt muntlig tradition förekom den tillfälliga skolan i Skälfalla och i Lillgården i Gärdala gamla by, men det är troligt att även andra gårdar var inblandade. Skolläraren hade en stor trälåda med sig innehållande undervisningsmateriel. Den finns numera i Tjärstad kyrkas torn, där man kan få titta på den.[1]
Man gick så småningom över till att hyra sal och bedriva varannandagsskola. Det var alltså småskola och storskola varannan dag, så varje barn gick i skolan tre dagar varje vecka (lördag var skoldag fram till mitten av 1960-talet). På det sättet hamnade skolan på Gärdala Storgård 2, men oklart när. Salen låg på andra våningen. Lärarinnan Märta Karlsson (från byn Valla i närheten till Tjärstad kyrka), flyttade in i kamrarna över de två köken som finns i huset. Den mindre kammaren användes som kök med en liten järnspis i den öppna spisen. Den andra kammaren användes som "finrum". Skolan fungerade tills nya skolan var klar 1912. [2]
[1] Ann-Mari Wigren, i brev feb 2021
[2] Ann-Mari Wigren, i brev feb 2021
För eftervärlden framstår 1842 års Folkskolestadga, där skolplikt infördes och därmed organisering av skolor, som ett gigantiskt kliv. Men frågan är hur omdanande detta var för dåtiden? Redan i Kyrkolagen 1686 stipuleras att ”Prästerna skola …; drifva med flit derpå , at barn , drängar och pigor lära läsa i bok , och se med egna ögon , hvad Gud i sitt Heliga Ord bjuder och befaller.” År 1723 infördes vidare en lag om föräldrars skyldighet att tillse att deras barn lärde sig läsa. Som en effekt av detta hade ungefär hälften av Sveriges drygt 2300 socknar fasta skolor kring 1840, alltså innan Folkskolestadga trätt i kraft. Det diskuterades om barnen även skulle undervisas i andra ämnen, men i brist på sådana beslut var det läsfärdigheten som kyrkans anställda tränade allmogen i.
Samtidigt med den nya stadgan startade också folkskolärarutbildning. Man hade i och för sig ”tjuvstartat” redan 1839 i Lund, men i och med stadgan startade totalt tolv nya folkskoleseminarier för utbildning av lärare. Eftersom det var kyrkan som ansvarande för skolfrågorna så hamnade dessa seminarier i stiftsstäderna; i Linköping startade seminariet 1843. Utbildningen omfattade från början 1-3 terminer, men förlängdes senare under 1800-talet först till 3 år, och sedan till 4 år. I början var det endast män som antogs till utbildningen, men redan på 1850-talet öppnades den också för kvinnor.
Med 1842 års Folkskolestadga kom krav på utbildade lärare, och ökade kostnader för socknen för lärarlön, lärarbostad och skollokal. Även om det dröjde innan särskilda skolbyggnader uppfördes, så fick man ersätta den som upplät en del av sitt hem som skolsal.
Lärarbristen blev, något förutsägbart, akut på 1840-talet, och det dröjde innan alla socknar levde upp till kraven. De flesta socknar saknade också lämpliga undervisningslokaler. Dessa båda problem löste man genom att ha en ambulerande skollärare, och utse klockaren eller annan läskunnig person till lärare. Man skjutsade läraren till olika byar där han stannade några veckor i taget. Lokalen var ofta ett stort rum hos någon bonde. Enligt muntlig tradition förekom den tillfälliga skolan i Skälfalla och i Lillgården i Gärdala gamla by, men det är troligt att även andra gårdar var inblandade. Skolläraren hade en stor trälåda med sig innehållande undervisningsmateriel. Den finns numera i Tjärstad kyrkas torn, där man kan få titta på den.[1]
Man gick så småningom över till att hyra sal och bedriva varannandagsskola. Det var alltså småskola och storskola varannan dag, så varje barn gick i skolan tre dagar varje vecka (lördag var skoldag fram till mitten av 1960-talet). På det sättet hamnade skolan på Gärdala Storgård 2, men oklart när. Salen låg på andra våningen. Lärarinnan Märta Karlsson (från byn Valla i närheten till Tjärstad kyrka), flyttade in i kamrarna över de två köken som finns i huset. Den mindre kammaren användes som kök med en liten järnspis i den öppna spisen. Den andra kammaren användes som "finrum". Skolan fungerade tills nya skolan var klar 1912. [2]
[1] Ann-Mari Wigren, i brev feb 2021
[2] Ann-Mari Wigren, i brev feb 2021