Per Milberg mars 2023
I kulturmiljölagen definieras vad som är en “fornlämning”, och som därmed har en hög grad av lagskydd. En fornlämning ska ha en viss ålder, vara skapat av människan, vara övergiven, och tillhöra någon av åtta typer av lämningar. Andra äldre lämningar som inte hör till någon av de åtta kallas “övrig kulturhistorisk lämning”.
Enligt Riksantikvarieämnbetet (RAÄ) finns fem fornlämningar i Gärdala, alltså lämningar som RAÄ bedömt som gamla, och av viss dignitet.
Groveda
För den oinvigde är den mest slående fornlämningen “domarringen” på Groveda (stensättningen norr om gården som syns från Gärdalavägen). Faktum är att det här finns tre fornlämningar inom ett mindre område i beteshagen. Låt oss börja med den största (L2010:4377 Stenkrets/stenrad, RAÄ-nummer: Tjärstad 24:1), en oval stenkrets (19*10 m) bestående av 10 stenar, varav sex är kullfallna. Strax nordöst om denna, finns en mindre oval stenkrets (8*4,5 m) bestående av 8 stenar (6 kullfallna; L2010:5057 Stenkrets/stenrad, RAÄ-nummer: Tjärstad 24:2). Det finns dock några frågetecken kring dessa mäktiga minnesmärken från forntiden:
“Flera av stenarna är sannolikt rubbade. En sten (kullfallen) har intill en grop synlig stenskoning. Möjligen kan stenkretsen ursprungligen ha utgjorts av 10 stenar. 0,5 m NV om nr 2 är en rest klumpsten 0,7 m h, 0,9 m br och 0,7 m tj, vilken enligt SGU tidigare skall ha stått på grusåsen N om Rimforsa (raä nr 22) och skall ha flyttats till nuvarande plats år 1911 eller 1912. Uppgiften är sannolikt riktig då stenen saknas på den skiss Nordenskjöld uppgjorde vid sitt besök 1878. N och NÖ om stenkretsarna är 5 klumpstenar i delvis inbördes lagd (?) ordning.”
Den tredje fornlämningen på Groveda (L2010:4428 Stensättning; RAÄ-nummer: Tjärstad 25:1) ligger ca 70 m nordost om de två ovannämnde, och beskrivs av RAÄ:
“Stensättning, närmast rund, 10 m i diam och 0,1-0,2 m h. Delvis övertorvad fyllning av 0,2-0,4 m st stenar, med en viss koncentration till mittpartiet. Kantkedja bevarad i N-Ö-S, 0,1-0,35 m h och 0,4-0,9 m l stenar, enstaka kantställda. Anläggningen skadad i NNV-V-VNV, där stora delar av fyllningsmaterialet saknas. I N kanten är en mindre stensamling. Är beväxt med 2 askar och 1 ek.”
I kulturmiljölagen definieras vad som är en “fornlämning”, och som därmed har en hög grad av lagskydd. En fornlämning ska ha en viss ålder, vara skapat av människan, vara övergiven, och tillhöra någon av åtta typer av lämningar. Andra äldre lämningar som inte hör till någon av de åtta kallas “övrig kulturhistorisk lämning”.
Enligt Riksantikvarieämnbetet (RAÄ) finns fem fornlämningar i Gärdala, alltså lämningar som RAÄ bedömt som gamla, och av viss dignitet.
Groveda
För den oinvigde är den mest slående fornlämningen “domarringen” på Groveda (stensättningen norr om gården som syns från Gärdalavägen). Faktum är att det här finns tre fornlämningar inom ett mindre område i beteshagen. Låt oss börja med den största (L2010:4377 Stenkrets/stenrad, RAÄ-nummer: Tjärstad 24:1), en oval stenkrets (19*10 m) bestående av 10 stenar, varav sex är kullfallna. Strax nordöst om denna, finns en mindre oval stenkrets (8*4,5 m) bestående av 8 stenar (6 kullfallna; L2010:5057 Stenkrets/stenrad, RAÄ-nummer: Tjärstad 24:2). Det finns dock några frågetecken kring dessa mäktiga minnesmärken från forntiden:
“Flera av stenarna är sannolikt rubbade. En sten (kullfallen) har intill en grop synlig stenskoning. Möjligen kan stenkretsen ursprungligen ha utgjorts av 10 stenar. 0,5 m NV om nr 2 är en rest klumpsten 0,7 m h, 0,9 m br och 0,7 m tj, vilken enligt SGU tidigare skall ha stått på grusåsen N om Rimforsa (raä nr 22) och skall ha flyttats till nuvarande plats år 1911 eller 1912. Uppgiften är sannolikt riktig då stenen saknas på den skiss Nordenskjöld uppgjorde vid sitt besök 1878. N och NÖ om stenkretsarna är 5 klumpstenar i delvis inbördes lagd (?) ordning.”
Den tredje fornlämningen på Groveda (L2010:4428 Stensättning; RAÄ-nummer: Tjärstad 25:1) ligger ca 70 m nordost om de två ovannämnde, och beskrivs av RAÄ:
“Stensättning, närmast rund, 10 m i diam och 0,1-0,2 m h. Delvis övertorvad fyllning av 0,2-0,4 m st stenar, med en viss koncentration till mittpartiet. Kantkedja bevarad i N-Ö-S, 0,1-0,35 m h och 0,4-0,9 m l stenar, enstaka kantställda. Anläggningen skadad i NNV-V-VNV, där stora delar av fyllningsmaterialet saknas. I N kanten är en mindre stensamling. Är beväxt med 2 askar och 1 ek.”
Skiss över resta stenar på Groveda från 1878, och som är den del av Carl Fredrik Nordenskiölds bokmanus om Östergötlands minnesmärken (bara den första av två planerade volymer publicerades).
Hamra
På Hamra finns två fornlämningar.
Den ena utgörs av en fyrkantig stensättning (7*7 m) efter “gamla-gamla” Kalmarvägen på väg mot Biberget (L2010:9673 Stensättning; RAÄ-nummer: Vårdnäs 12:1).
Den andra är betydligt yngre: milstolpen vid gamla Kalmarvägen, öster om Hamra. Skissen av milstenen (till vänster) gjordes när Riksantikvarieämbetet gjorde fältbesök 16 oktober 1980.
Under 1600-talet började milstolpar sättas upp längs landsvägar i Sverige i samband med att vägmätningar genomfördes. Landsvägar, i dess ursprungliga betydelse, pekades ut redan under 1500-talet, och innebar då allmänna vägar av större betydelse för den allmänna samfärdseln, och då särskilt genomfartstrafiken (i motsats till t.ex. härads-, socken-, by-, kyrko- och kvarnvägar som underlättade lokalt resande). Bakgrunden till milstolparna var 1649 års gästgivareförordning som bland annat föreskrev gästgiverier på varannan mil längs landsvägarna och uppsättande av milstolpar. Uppmätta vägsträckor var viktiga för att reglera priser och skatter. Mellan 1699 och 1889 var 1 mil lika med 6000 famnar, eller 10.688 m, alltså lite drygt en modern svensk mil. Milstolparna sattes upp varje mil, halvmil och kvartsmil och var från början oftast av trä (ek eller tyrtall). De tidigare vägmätningarna i Östergötland var ganska förvirrande, med olika utgångspunkt (Linköping eller länsgränsen), och ofta med dålig dokumentation. Vägmätningen av Kalmarvägens sträckning från Linköping till länsgränsen genomfördes i augusti 1750. År 1755 var det dags att sätta upp milstolparna, inklusive den vid Hamra. De äldsta milstolparna i Östergötland var vid detta tillfälle 100 år, och man hade insett värdet av att använda mer beständigt material än trä. Därför var 1755 års milstolpar av kalksten. Denna hade brutits på Ljungs ägor norr om Linköping (Fredrik Axel von Fersens egendom). Lämpliga stenblock fraktades till domkyrkan, där det fanns ett stenhuggeri där finhuggning, texthuggning och polering tog vid. Som extra utsmyckning försågs miltalet och årtalet med äkta bladguld. Flera hundra milstoplar tillverkades, och det stora antalet berodde nog på att inte bara helmil utan också halv- och kvartsmil skulle markeras. De östgötska stenarna från den här tiden har en stram utformning, men bara avståndet och årtal, inga kungliga sigill eller initialer på landshövdingen. I samband med ändrad vägdragning flyttades förstås milstolparna också.
När Sverige övergick till decimalsystemet 1873 blev milstolparnas avståndsangivelser missvisande (“mil” betydde nu 10.000 m jämfört med tidigare 10.688 m). Deras funktion upphörde helt i och med väglagen 1891, och idag är alla äldre milstopar klassade som fornminnen.
Övrig kulturhistorisk lämning
Förutom dessa fornlämningar har RAÄ noterat ett dussintal andra objekt, som “övrig kulturhistorisk lämning” eller “möjlig fornlämning”. Några av dessa är odlingsrösen och fornåkrar. Och så finns det förstås många fler ansamlingar av stenar som inte uppmärksammats av RAÄ. En del, som är stora och ligger vid nuvarande eller nyligen uppgivna åkrar, har uppenbarligen använts under lång tid. I samband med odling och plöjning kommer nämligen nya stenar regelbundet upp till ytan, och stora stenhögar indikerar därför inte bara en stenrik jordart utan också att odling pågått länge.
Andra stenhögar, idag ofta i skogsmiljö, är ganska små ansamlingar av stenar och man kan därför gissa att de härstammar från en kortare tidsrymd. Det är värt att påtala att man inte bara stenröjde mark som skulle plöjas, utan också slåttermark och i samband med svedjebruk , vilka båda utgör markanvändning där ytliga stenar är i vägen, men där nya stenar inte brukar kom upp till ytan.
På Hamra finns två fornlämningar.
Den ena utgörs av en fyrkantig stensättning (7*7 m) efter “gamla-gamla” Kalmarvägen på väg mot Biberget (L2010:9673 Stensättning; RAÄ-nummer: Vårdnäs 12:1).
Den andra är betydligt yngre: milstolpen vid gamla Kalmarvägen, öster om Hamra. Skissen av milstenen (till vänster) gjordes när Riksantikvarieämbetet gjorde fältbesök 16 oktober 1980.
Under 1600-talet började milstolpar sättas upp längs landsvägar i Sverige i samband med att vägmätningar genomfördes. Landsvägar, i dess ursprungliga betydelse, pekades ut redan under 1500-talet, och innebar då allmänna vägar av större betydelse för den allmänna samfärdseln, och då särskilt genomfartstrafiken (i motsats till t.ex. härads-, socken-, by-, kyrko- och kvarnvägar som underlättade lokalt resande). Bakgrunden till milstolparna var 1649 års gästgivareförordning som bland annat föreskrev gästgiverier på varannan mil längs landsvägarna och uppsättande av milstolpar. Uppmätta vägsträckor var viktiga för att reglera priser och skatter. Mellan 1699 och 1889 var 1 mil lika med 6000 famnar, eller 10.688 m, alltså lite drygt en modern svensk mil. Milstolparna sattes upp varje mil, halvmil och kvartsmil och var från början oftast av trä (ek eller tyrtall). De tidigare vägmätningarna i Östergötland var ganska förvirrande, med olika utgångspunkt (Linköping eller länsgränsen), och ofta med dålig dokumentation. Vägmätningen av Kalmarvägens sträckning från Linköping till länsgränsen genomfördes i augusti 1750. År 1755 var det dags att sätta upp milstolparna, inklusive den vid Hamra. De äldsta milstolparna i Östergötland var vid detta tillfälle 100 år, och man hade insett värdet av att använda mer beständigt material än trä. Därför var 1755 års milstolpar av kalksten. Denna hade brutits på Ljungs ägor norr om Linköping (Fredrik Axel von Fersens egendom). Lämpliga stenblock fraktades till domkyrkan, där det fanns ett stenhuggeri där finhuggning, texthuggning och polering tog vid. Som extra utsmyckning försågs miltalet och årtalet med äkta bladguld. Flera hundra milstoplar tillverkades, och det stora antalet berodde nog på att inte bara helmil utan också halv- och kvartsmil skulle markeras. De östgötska stenarna från den här tiden har en stram utformning, men bara avståndet och årtal, inga kungliga sigill eller initialer på landshövdingen. I samband med ändrad vägdragning flyttades förstås milstolparna också.
När Sverige övergick till decimalsystemet 1873 blev milstolparnas avståndsangivelser missvisande (“mil” betydde nu 10.000 m jämfört med tidigare 10.688 m). Deras funktion upphörde helt i och med väglagen 1891, och idag är alla äldre milstopar klassade som fornminnen.
Övrig kulturhistorisk lämning
Förutom dessa fornlämningar har RAÄ noterat ett dussintal andra objekt, som “övrig kulturhistorisk lämning” eller “möjlig fornlämning”. Några av dessa är odlingsrösen och fornåkrar. Och så finns det förstås många fler ansamlingar av stenar som inte uppmärksammats av RAÄ. En del, som är stora och ligger vid nuvarande eller nyligen uppgivna åkrar, har uppenbarligen använts under lång tid. I samband med odling och plöjning kommer nämligen nya stenar regelbundet upp till ytan, och stora stenhögar indikerar därför inte bara en stenrik jordart utan också att odling pågått länge.
Andra stenhögar, idag ofta i skogsmiljö, är ganska små ansamlingar av stenar och man kan därför gissa att de härstammar från en kortare tidsrymd. Det är värt att påtala att man inte bara stenröjde mark som skulle plöjas, utan också slåttermark och i samband med svedjebruk , vilka båda utgör markanvändning där ytliga stenar är i vägen, men där nya stenar inte brukar kom upp till ytan.
Litet stenröse på Tomta 2019, troligen röjt för svedjebruk eller slåtter. Del av ett område som av Riksantikvarieämbetet klassats som “Övrig kulturhistorisk lämning: L2010:9093 Område med fossil åkermark”. Foto: Per Milberg.