Ogräs i Gärdala 1920
Vad vet vi egentligen om åkerogräs i Gärdala förr?
Låt oss starta med en liten tillbakablick på jordbruksforskningens historia i Sverige. De äldsta regelrätta fältförsöken startade 1814 i Kungl Lantbruksakademien regi (den hade bildats 1811). Försöken bedrevs det mesta av tiden vid Frescati (alltså där Stockholms universitet har det mesta av sin verksamhet idag). År 1907 bildades “Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet” med syfte att ta över denna verksamhet från akademien. Anstalten hade från början fem avdelningen, som förestods av var sin professor. Den statliga försöksverksamheten omorganiserades sedan ett flertal gånger. Idag har sedan länge verksamheten flyttat från Frescati, och istället för statliga institut är det Sveriges lantbruksuniversitet som tagit över den statliga delen av försöksverksamheten.
Ogräsen verkar ha varit ett försummat område för jordbruksforskningen under 1800talet, men år 1921 fick ”Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet” särskilda medel för att bygga upp ogräsforskningen i Sverige, allt under ledning av överassistent Pehr Bolin.
Bolin var agronom och folkupplysare, men är nog till stor del bortglömd idag. När det begav sig var han känd för böckerna “Jordbruksbok för pojkar” (många upplagor), och “Lärobok i landthushållning för lärlings- och yrkesskolor”. Bolin var särskilt lämpad för uppdraget eftersom han även intresserat sig för ogräs och publicerat den prisbelönta “Våra vanligaste åkerogräs” (1903) och “Ogräset och dess bekämpande” (1916).
År 1921 handlade det om att starta försöksverksamhet, och en första utmaning var vad man skulle prioritera: det fanns många kombinationer av grödor, jordarter och åkerogräs. Och vilka behandlingsmetoder kunde vara värda att testa (det här är 20 år innan moderna herbicider uppfinns)? Som ett första steg gjorde Centralanstalten därför en enkät för att få en uppfattning om olika besvärliga ogräs fördelning i landet, och de erfarenheter dåtidens lantbrukare hade. Enkäten skickades till 11.000 lantbrukare runt om i Sverige, och det var de länsvisa Hushållningssällskapen, eller en person med god lokalkännedom, som fördelade enkäterna till villiga och lämpliga informanter. Målsättningen var fem enkäter per socken (Sverige har ca. 2350 socknar). Denna jätteinsats genererade ca 4000 svar, som sedan användes för att prioritera inom den tidiga ogräsforskningen i Sverige.
Själva enkäten bestod av 12 frågor:
1. Vilka ogräsarter anser Ni vara allmännast på Eder ort?
2. Vilket eller vilka ogräs har Ni funnit besvärligast på Eder egen gård?
3. Uppträder något av dessa ogräs särskilt svårt på någon viss jordmån?
4. Uppträder samma ogräs särskilt mycket under några vissa omständigheter (med hänsyn till väderlek, såningstid o. dyl.)?
5. I vilken gröda i omloppet uppträder ogräset i fråga svårast?
6. Vilket kampmedel är enligt Eder egen erfarenhet verksammast mot omtalade ogräs?
7. Har Ni försökt något annat medel mot samma ogräs och med vad resultat?
8. Vilken omständighet eller vilka omständigheter anser Ni bidraga till, att nämnda ogräs håller sig kvar i åkern?
9. Anser Ni någon särskild omständighet bidraga til det nämnda ogräsets spridning?
10. Vilken växtföljd tillämpas på Eder gård?
11. Är Eder jord dränerad eller avdikad med öppna diken?
12. Har något särskilt ogräs förekommit på Eder gård talrikare förut, än det nu gör och, om så är förhållandet, vad anser Ni mest bidragit till ogräsets utrotande?
Tolv frågor och fyra tusen enkäter innebar mer än 40.000 fritextsvar, av mycket skiftande omfattning och utformning, med ibland svårlästa handstilar. Vidare användes vid denna tid fortfarande många lokala namn på ogräsarterna, så det var förstås en stor utmaning att extrahera värdefulla data från enkäterna. Bolin publicerade dock snabbt en rapport som bland annat visade färglagda utbredningskartor på viktiga ogräs[1]. Tyvärr blev rapporten mycket negativt mottagen av det botaniska etablissemanget[2], som inte tyckte man kunde göra kartor utifrån så slarvigt insamlade uppgifter av informanter med oklar artkännedom (“Hur många av de 4,000 lantbrukarna tror Herr BOLIN kunna skilja på Avena fatua och A. strigosa?“). Idag framstår kritiken som ogrundad, särskilt som Bolin i rapporten var mycket tydlig med att det inte handlade om arternas geografiska utbredning, utan om var de ansågs vara vanliga eller viktiga ogräs, samt att han på flera håll resonerar om risken för att felaktiga namn används av informanterna. Kanske innebar den beska kritiken att inga fler publikationer kom ut från enkäten[3]. När jag många år senare arbetade på på en institution på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) som var arvtagare till “Centralanstalten” fann jag svarsenkäterna i en vindslokal. Eftersom jag tyckte innehållet var intressant, handledde jag ett examensarbete som analyserade en delmängd av enkäterna[4], och jag lät också transkribera enkäterna från Östergötland för ett projekt som är tillsvidare insomnat. Enkäterna förvaras numera i SLUs arkiv i Uppsala.
Bland de 289 svaren från Östergötland, fanns två från Vårdnäs (Hamra[5] & Svartmåla[6]) och två från Tjärstad (två gårdar i Opphem: Boda[7] och en icke-identifierbar gård[8]). Dessa fyra enkätsvar kan alltså ge en viss uppfattning om vad som ansågs vara besvärliga ogräs, bra bekämpningsmetoder, med mera i Gärdala och dess omedelbara närhet för 100 år sedan.
Vilka ogräsarter uppfattar informanterna som är allmännast i området?
Simon Simonsson(?) (Opphem i Tjärstad), nämner elva ogräsarter: Åkertistel, åkermolke, hästhov, kvickrot, rölleka, maskrot [maskros], sommargyllen, åkerkål, penninggräs [penningört], baldersbrå, åkersenap. Denna informant hade uppenbarligen koll på ogräsen, samt deras moderna, nationella namn [jag har skrivit dit dagsaktuella namn i några fall]. Nils Carlsson (Boda, Opphem i Tjärstad) nämner bara två: Kvickrot och prästkrage [vilket med stor säkerhet syftar på balderbrå]. Att agronom Ingemar Gezelius (Hamra, Gärdala, Vårdnäs) blivit ombedd att svara på enkäten var naturlig, eftersom han vid den här tiden förestod en av Östergötlands två Lantmannaskolor. Han rapporterar fem arter, och dessutom på latin: Ranunculus repens [revsmörblomma], Circium arvense [åkertistel], Barbarea [sommargyllen], Tussilago [hästhov] och Triticium repens [kvickrot]. Axel Johansson (Svartmåla, Brokind, Vårdnäs) nämner fem ogräsarter: “kvickrot på moss och mulljord, åkerkål, maskros, hästhov (ej så allmänt) mjölktistel [åkermolke] jämte en del ej så djupgående ogräs”.
Alla fyra informanter nämner alltså kvickrot, ett flerårigt svårbekämpat gräs både då och idag [bland många kännare idag uppfattad som Sveriges värsta åkerogräs]. Tre informanter nämner den fleråriga hästhoven, en art som vi idag förknippar med vägkanter och störd mark, men som man nu sällan ser på åkermark. Dagens traktordragna plogar går mer på djupet och förstör rötterna mer effektivt än de plogar som oxar drog kring 1920.
Därutöver nämner två informanter två andra fleråriga arter: åkertistel och åkermolke, som idag är lätta att bekämpa med kemikalier, men som är en utmaning i dagens ekologiska odlingar. Mer anmärkningsvärt är att två informanter också nämner sommargyllen och maskros, samt en informant revsmörblomma och en annan rölleka. Alla fyra arterna är fleråriga, men inte lika långlivade som de som nämnts tidigare. Idag ser man sällan dessa på åkermark, och man får förmoda att bättre jordbearbetning och tätare grödor är orsaken.
Det är lite märkligt att se sommargyllen nämnd här, men två informanter avslöjar nog vad det handlar om: Simon Simonsson [?] nämner att sommargyllen var särskilt vanlig i förstaårsvallen, och Ingemar Gezelius att den bekämpas medelst handplockning i vall. Detta var alltså ett ogräs som ansågs problematiskt i bara en gröda. Gezelius nämner också att den kommer som ogräsfrö i vallinsåningen, och därmed var en av ett antal arter som fick spridning via vallfrö som importerats[9]. Kring 1910 var ungefär ¼ av vallfröet i svenskt lantbruk importerat[10]. Exempel på andra arter är gaffelglim[11] och grådådra[12]. Att två informanter uppfattade sommargyllen som ett väsentligt ogräs beror nog på att den är giftig, och man därför inte ville ha den i vallen eller som en förorening i höet.
Den kanske mest anmärkningsvärda uppgiften handlar dock om de ettåriga ogräsen: det är få arter som nämns (åkerkål, penningört, baldersbrå, åkersenap), men det verkar högst osannolikt att andra ettåriga arter som idag är vanliga i Gärdala skulle saknats då: tex röd-, flik- och mjukplister, hamp-, topp- och pipdån, svinmålla, fiskmålla, åkerpilört, etc. Andra enkäter från både Östergötland och resten av Sverige uppvisar också en liknande underrepresentation av ettåriga ogräs. Tittar vi tex på Östergötland som helhet ligger kvickrot i topp bland omnämnda arter (rapporterad av 56% av alla informanter), sedan åkertistel (42%) och hästhov (24%), medan det första ettåriga arten nämns av 10% (detta är dessutom en sammanslagning av två gulblommiga arter vars bestämning ansågs osäker: åkerkål, åkersenap)[13]. Jag tror därför att den förmodade underrapportering av annueller beror på att dessa arter oftast var relativt lättbekämpade och därför inte upplevdes som ett problem.
Längre tillbaks i tiden hade åkrarna haft många små, öppna diken för dränering. Dessa var mindre effektiva och ledde ofta till ett sent vårbruk. Ett strålande framsteg var därför när man började gräva ner dräneringsrör i marken: tack vare denna så kallade täckdikning blev avrinningen effektivare, såtidpunkten tidigare och odlingssäsongen bättre utnyttjad. Enkäten innehöll en fråga - ”Är Eder jord dränerad eller avdikad med öppna diken?” - där två informanter rapporterar att all mark är täckdikad, medan två rapportera att den är delvis täckdikad. När enkäten skickades var alltså en hel del mark i Gärdala ännu inte täckdikad. Axel Johansson i Svarmåla nämner att han täckdikar i samband med träda, det vill säga han passar på att göra detta arbete när åkern ändå inte är i produktion. Simon Simonsson [?] nämner att åkermolke är besvärlig på “dåligt avdikad jord”, vilket kan tolkas som att täckdikningen påverkar ogräsfloran.
Vad skriver informanterna om ogräsbekämpning?
Avslutningsvis är det intressant att se vad våra informanter skriver om bekämpning av ogräs. Simon Simonsson [?] lyfter fram trädan som det år under växtföljden då fleråriga ogräs kan bekämpas. Trädesbruket innebar att man avstod odling av en del av åkermarken varje år, och istället bedrev jordbearbetning. Då låg alltså en ansenlig andel av åkermarken bar under odlingssäsongen, jämfört med en ringa andel i nutid. Simon Simonsson [?] nämner också “avstickning med tisteljärn” i vårsådden och att kvickrotsrötter ska samlas ihop efter att man kört med åder. Rötterna av hästhov gräver man upp och avlägsnar i samband med höstplöjningen. Avslutningsvis ska blommorna på sommargyllen slås av upprepade gånger under säsongen.
Axel Johansson lyfter fram dåligt trädesbruk som den främsta orsaken till att ogräsen håller ställningarna. Helträda[14], som plöjs på hösten och “djupköres minst 2 gånger under somaren” är viktigt, liksom att man sköter sin rotfruktsodling. Det odlades en del rotfrukt - framför allt foderbetor - vid den här tiden[15], och det är en typ av gröda som ger mycket livsutrymme för ogräs, och därför kräver återkommande ogräsbekämpning. Även Nils Carlsson lyfter fram trädan, som ska kultiveras upprepade gånger under torrt väder, och rötterna ska samlas och ihop och forslas bort. Ingemar Gezelius nämner märklig nog bara en typ av ogräsbekämpning: handplockning av sommargyllen i vall.
Sammanfattar vi budskapet från dessa fyra informanter framträder en bild av att mycket arbetstid gick åt för att bekämpa ogräs: både förebyggande (via träda) och i växande gröda. Jämfört med idag har flera ogräs som var viktiga förr försvunnit från åkrarna (hästhov, rölleka, maskros, sommargyllen, åkerkål) medan andra blivit ovanliga (penningört, åkersenap, revsmörblomma). Vilka nya arter som kommit till, är svårare att sluta sig till från dessa enkäter, så det är en helt annan historia
[1] Pehr Bolin 1922. En undersökning rörande de viktigaste ogräsarternas olika frekvens och relativa betydelse som ogräs inom Sverige. Meddelande 239 från Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, 75 s.
[2] Fredrik Hård af Segerstad 1922. Smärre notiser. Botaniska Notiser 1922 (6): 349-351.
[3] Birger Granström 1982. Ogräsfrågor. Institutionen för växtodling, SLU, Rapport 107: 10-16.
[4] Erika Adolfsson 1996. Ogräskontroll i svenskt lantbruk under tidigt 1900-tal: analys av en samtida enkät. Svensk Botanisk Tidskrift 90:199-214.
[5] Ingemar Grezelius, Gärdala, Vårdnäs. Fråga 1: Ranunculus repens, Circium arvense, Barbarea, Tussilago, Triticium repens; Fråga 2: Ranunculus repens, Circium arvense Barbarea; Fråga 5: Vall: Ranunculus, Barbarea, Vårsäd: Circium. Fråga 6: Barbarea handplockning i vall; Fråga 8: Ogräsfrö i vallinsåningen; Fråga 10: Träda, höstsäd vall vall, vårsäd vårsäd. vårsäd baljväxtblandning; Fråga 11: växlande; Fråga 12: Se 6)
[6] Axel Johansson, Svartmåla, Brokind, Vårdnäs. Fråga 1: Kvickrot på moss och mulljord, åkerkål, maskros, hästhov (ej så allmänt) mjölktistel jämte en del ej så djupgående ogräs; Fråga 3: På mull och dungjord är mjölktist och åkerkål svårast; Fråga 5: I slutet av cirkulationen; Fråga 6: Helträda: trädan plöjes på hösten och djupköres minst 2 gånger under somaren. Väl skött rotfruktsodling; Fråga 7: nej; Fråga 8: Dåligt trädesbruk; Fråga 9 Nej; Fråga 10: 1) träda 2) höstsäd 3) vall 4 vall 5 bl.säd 6 vickerblandsäd i vissa fall rotfrukter efter höstsäd; Fråga 11: Tillträdde landtbruket för 3 år sen, och täckdikar i varje träda; Fråga 12: På den jord jag har trädat är ogräset ej så talrikt som förut, varför jag tror att ett rätt skött trädesbruk är det värksammaste medlet mot ogräset.
[7] Nils Carlsson, Boda, Opphem, Tjärstad. Fråga 1: Kvickrot och prästkrage; Fråga 2: Kvickrot; Fråga 3: På grund mossjord vilande lerjordsbotten är Kvickroten svårast; Fråga 4: Om kulturväxterna på grund av torka eller frost eller på annat sätt bli tillbakasatta så blir kvickroten svårast; Fråga 5: I äldre vallar; Fråga 6: Trädesbruk med upprepade kultiveringar och hopräfsande av rötterna samt deras uppbrände(?) allt under tort väder; Fråga 7: Nej; Fråga 9: Nej; Fråga 10: 6 årig Träda, höstsäd, vall, vall, vårsäd, vårsäd, rotfrukter o baljväxter; Fråga 11: dränerad; Fråga 12: Har icke brukat gården mera än 6 år och under denna tid har kvickroten gått betydligt tillbaka genom intensiva trädesbruk.
[8] Simon(?) Simonsson(?), Tjärstad, Opphem. Fråga 1: Åkertistel, åkermolke, hästhov, kvickrot, rölleka, maskrot, sommargyllen, åkerkål, penninggräs, baldersbrå, åkersenap; Fråga 2: Åkertistel, hästhov, kvickrot, rölleka, sammargyllen; Fråga 3: Åkertistel på lerjord. Åkermolke på grund, dåligt avdikad jord. Kvickrot på mossjord; Fråga 5: Sommargyllen i första årets vall; Fråga 6: Rotogräsen: Åkertistel, åkermolke, hästhov, rölleka. Upprepade skumplöjningar under trädesåret. I fråga om de tu förstnämnda avstickning med tisteljärn i vårsädesgrödan. Kvickrot åderkörning och hopsamling. Sommargyllen: upprepade avhuggningar av blommorna. Fråga 7: Kvickrot: plöjning till 25 cm. djup, därefter tillvältning och sådd av grönfoder (kraftigt gödslat) eller snabbväxande rovor. Resultat; särskilt av sistnämnda över förväntan gott (endast prövat i år). Mot hästhov: Uppgrävning med spade eller bort(?)-plockning av rottverken(?) vid höstplöjningen. Täml. bra resultat; Fråga 8: Rotogräsen: bristfälligt trädesbruk och tämligen grunt och magert matjordslager, som torra vårar lämnar kulturväxterna tillräckligt gynnsamma _eting_____(?) för en snabb groning och utveckling; Fråga 9: Sommargyllen: sannolikt med vallfröutsädet; Fråga 10: Helträda, höstsäd, vall, vall, vårsäd, vårsäd; Fråga 11: Numera dränerad.
[9] Lennart Kåhre 1996. Från höfrö till vallfrö. Den svenska fröförsöjrningen 1740-1870. Kungliga Skogs- och lantbruksakademien, Stockholm. 260 s.
[10] Hernfrid Witte 1909. Alyssum calycinum L., en i Sverige genom utländskt vallfrö spridd art. Svensk Botanisk Tidskrift 3: 337‒381. [egentligen Witte 1908. Om den svenska vallväxtfröodlingens nuvarande ståndpunkt. Landtmannen 1908, p. 245.]
[11] Hernfrid Witte 1912. Silene dichotoma Ehrh., en sydost-europeisk arts uppträdande i vårt land hufvudsakligen såsom vallogräs. Svensk Botanisk Tidskrift 6: 510-530.
[12] Hernfrid Witte 1909. Alyssum calycinum L., en i Sverige genom utländskt vallfrö spridd art. Svensk Botanisk Tidskrift 3: 337‒381.
[13] Erika Adolfsson 1996. Ogräskontroll i svenskt lantbruk under tidigt 1900-tal: analys av en samtida enkät. Svensk Botanisk Tidskrift 90:199-214.
[14] Träda under hela säsongen, till skillnad från bara en del av säsongen (halvträda)
[15] https://vardnashbf.se/odling1918-filer/Arealinventering1918.pdf
Vad vet vi egentligen om åkerogräs i Gärdala förr?
Låt oss starta med en liten tillbakablick på jordbruksforskningens historia i Sverige. De äldsta regelrätta fältförsöken startade 1814 i Kungl Lantbruksakademien regi (den hade bildats 1811). Försöken bedrevs det mesta av tiden vid Frescati (alltså där Stockholms universitet har det mesta av sin verksamhet idag). År 1907 bildades “Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet” med syfte att ta över denna verksamhet från akademien. Anstalten hade från början fem avdelningen, som förestods av var sin professor. Den statliga försöksverksamheten omorganiserades sedan ett flertal gånger. Idag har sedan länge verksamheten flyttat från Frescati, och istället för statliga institut är det Sveriges lantbruksuniversitet som tagit över den statliga delen av försöksverksamheten.
Ogräsen verkar ha varit ett försummat område för jordbruksforskningen under 1800talet, men år 1921 fick ”Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet” särskilda medel för att bygga upp ogräsforskningen i Sverige, allt under ledning av överassistent Pehr Bolin.
Bolin var agronom och folkupplysare, men är nog till stor del bortglömd idag. När det begav sig var han känd för böckerna “Jordbruksbok för pojkar” (många upplagor), och “Lärobok i landthushållning för lärlings- och yrkesskolor”. Bolin var särskilt lämpad för uppdraget eftersom han även intresserat sig för ogräs och publicerat den prisbelönta “Våra vanligaste åkerogräs” (1903) och “Ogräset och dess bekämpande” (1916).
År 1921 handlade det om att starta försöksverksamhet, och en första utmaning var vad man skulle prioritera: det fanns många kombinationer av grödor, jordarter och åkerogräs. Och vilka behandlingsmetoder kunde vara värda att testa (det här är 20 år innan moderna herbicider uppfinns)? Som ett första steg gjorde Centralanstalten därför en enkät för att få en uppfattning om olika besvärliga ogräs fördelning i landet, och de erfarenheter dåtidens lantbrukare hade. Enkäten skickades till 11.000 lantbrukare runt om i Sverige, och det var de länsvisa Hushållningssällskapen, eller en person med god lokalkännedom, som fördelade enkäterna till villiga och lämpliga informanter. Målsättningen var fem enkäter per socken (Sverige har ca. 2350 socknar). Denna jätteinsats genererade ca 4000 svar, som sedan användes för att prioritera inom den tidiga ogräsforskningen i Sverige.
Själva enkäten bestod av 12 frågor:
1. Vilka ogräsarter anser Ni vara allmännast på Eder ort?
2. Vilket eller vilka ogräs har Ni funnit besvärligast på Eder egen gård?
3. Uppträder något av dessa ogräs särskilt svårt på någon viss jordmån?
4. Uppträder samma ogräs särskilt mycket under några vissa omständigheter (med hänsyn till väderlek, såningstid o. dyl.)?
5. I vilken gröda i omloppet uppträder ogräset i fråga svårast?
6. Vilket kampmedel är enligt Eder egen erfarenhet verksammast mot omtalade ogräs?
7. Har Ni försökt något annat medel mot samma ogräs och med vad resultat?
8. Vilken omständighet eller vilka omständigheter anser Ni bidraga till, att nämnda ogräs håller sig kvar i åkern?
9. Anser Ni någon särskild omständighet bidraga til det nämnda ogräsets spridning?
10. Vilken växtföljd tillämpas på Eder gård?
11. Är Eder jord dränerad eller avdikad med öppna diken?
12. Har något särskilt ogräs förekommit på Eder gård talrikare förut, än det nu gör och, om så är förhållandet, vad anser Ni mest bidragit till ogräsets utrotande?
Tolv frågor och fyra tusen enkäter innebar mer än 40.000 fritextsvar, av mycket skiftande omfattning och utformning, med ibland svårlästa handstilar. Vidare användes vid denna tid fortfarande många lokala namn på ogräsarterna, så det var förstås en stor utmaning att extrahera värdefulla data från enkäterna. Bolin publicerade dock snabbt en rapport som bland annat visade färglagda utbredningskartor på viktiga ogräs[1]. Tyvärr blev rapporten mycket negativt mottagen av det botaniska etablissemanget[2], som inte tyckte man kunde göra kartor utifrån så slarvigt insamlade uppgifter av informanter med oklar artkännedom (“Hur många av de 4,000 lantbrukarna tror Herr BOLIN kunna skilja på Avena fatua och A. strigosa?“). Idag framstår kritiken som ogrundad, särskilt som Bolin i rapporten var mycket tydlig med att det inte handlade om arternas geografiska utbredning, utan om var de ansågs vara vanliga eller viktiga ogräs, samt att han på flera håll resonerar om risken för att felaktiga namn används av informanterna. Kanske innebar den beska kritiken att inga fler publikationer kom ut från enkäten[3]. När jag många år senare arbetade på på en institution på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) som var arvtagare till “Centralanstalten” fann jag svarsenkäterna i en vindslokal. Eftersom jag tyckte innehållet var intressant, handledde jag ett examensarbete som analyserade en delmängd av enkäterna[4], och jag lät också transkribera enkäterna från Östergötland för ett projekt som är tillsvidare insomnat. Enkäterna förvaras numera i SLUs arkiv i Uppsala.
Bland de 289 svaren från Östergötland, fanns två från Vårdnäs (Hamra[5] & Svartmåla[6]) och två från Tjärstad (två gårdar i Opphem: Boda[7] och en icke-identifierbar gård[8]). Dessa fyra enkätsvar kan alltså ge en viss uppfattning om vad som ansågs vara besvärliga ogräs, bra bekämpningsmetoder, med mera i Gärdala och dess omedelbara närhet för 100 år sedan.
Vilka ogräsarter uppfattar informanterna som är allmännast i området?
Simon Simonsson(?) (Opphem i Tjärstad), nämner elva ogräsarter: Åkertistel, åkermolke, hästhov, kvickrot, rölleka, maskrot [maskros], sommargyllen, åkerkål, penninggräs [penningört], baldersbrå, åkersenap. Denna informant hade uppenbarligen koll på ogräsen, samt deras moderna, nationella namn [jag har skrivit dit dagsaktuella namn i några fall]. Nils Carlsson (Boda, Opphem i Tjärstad) nämner bara två: Kvickrot och prästkrage [vilket med stor säkerhet syftar på balderbrå]. Att agronom Ingemar Gezelius (Hamra, Gärdala, Vårdnäs) blivit ombedd att svara på enkäten var naturlig, eftersom han vid den här tiden förestod en av Östergötlands två Lantmannaskolor. Han rapporterar fem arter, och dessutom på latin: Ranunculus repens [revsmörblomma], Circium arvense [åkertistel], Barbarea [sommargyllen], Tussilago [hästhov] och Triticium repens [kvickrot]. Axel Johansson (Svartmåla, Brokind, Vårdnäs) nämner fem ogräsarter: “kvickrot på moss och mulljord, åkerkål, maskros, hästhov (ej så allmänt) mjölktistel [åkermolke] jämte en del ej så djupgående ogräs”.
Alla fyra informanter nämner alltså kvickrot, ett flerårigt svårbekämpat gräs både då och idag [bland många kännare idag uppfattad som Sveriges värsta åkerogräs]. Tre informanter nämner den fleråriga hästhoven, en art som vi idag förknippar med vägkanter och störd mark, men som man nu sällan ser på åkermark. Dagens traktordragna plogar går mer på djupet och förstör rötterna mer effektivt än de plogar som oxar drog kring 1920.
Därutöver nämner två informanter två andra fleråriga arter: åkertistel och åkermolke, som idag är lätta att bekämpa med kemikalier, men som är en utmaning i dagens ekologiska odlingar. Mer anmärkningsvärt är att två informanter också nämner sommargyllen och maskros, samt en informant revsmörblomma och en annan rölleka. Alla fyra arterna är fleråriga, men inte lika långlivade som de som nämnts tidigare. Idag ser man sällan dessa på åkermark, och man får förmoda att bättre jordbearbetning och tätare grödor är orsaken.
Det är lite märkligt att se sommargyllen nämnd här, men två informanter avslöjar nog vad det handlar om: Simon Simonsson [?] nämner att sommargyllen var särskilt vanlig i förstaårsvallen, och Ingemar Gezelius att den bekämpas medelst handplockning i vall. Detta var alltså ett ogräs som ansågs problematiskt i bara en gröda. Gezelius nämner också att den kommer som ogräsfrö i vallinsåningen, och därmed var en av ett antal arter som fick spridning via vallfrö som importerats[9]. Kring 1910 var ungefär ¼ av vallfröet i svenskt lantbruk importerat[10]. Exempel på andra arter är gaffelglim[11] och grådådra[12]. Att två informanter uppfattade sommargyllen som ett väsentligt ogräs beror nog på att den är giftig, och man därför inte ville ha den i vallen eller som en förorening i höet.
Den kanske mest anmärkningsvärda uppgiften handlar dock om de ettåriga ogräsen: det är få arter som nämns (åkerkål, penningört, baldersbrå, åkersenap), men det verkar högst osannolikt att andra ettåriga arter som idag är vanliga i Gärdala skulle saknats då: tex röd-, flik- och mjukplister, hamp-, topp- och pipdån, svinmålla, fiskmålla, åkerpilört, etc. Andra enkäter från både Östergötland och resten av Sverige uppvisar också en liknande underrepresentation av ettåriga ogräs. Tittar vi tex på Östergötland som helhet ligger kvickrot i topp bland omnämnda arter (rapporterad av 56% av alla informanter), sedan åkertistel (42%) och hästhov (24%), medan det första ettåriga arten nämns av 10% (detta är dessutom en sammanslagning av två gulblommiga arter vars bestämning ansågs osäker: åkerkål, åkersenap)[13]. Jag tror därför att den förmodade underrapportering av annueller beror på att dessa arter oftast var relativt lättbekämpade och därför inte upplevdes som ett problem.
Längre tillbaks i tiden hade åkrarna haft många små, öppna diken för dränering. Dessa var mindre effektiva och ledde ofta till ett sent vårbruk. Ett strålande framsteg var därför när man började gräva ner dräneringsrör i marken: tack vare denna så kallade täckdikning blev avrinningen effektivare, såtidpunkten tidigare och odlingssäsongen bättre utnyttjad. Enkäten innehöll en fråga - ”Är Eder jord dränerad eller avdikad med öppna diken?” - där två informanter rapporterar att all mark är täckdikad, medan två rapportera att den är delvis täckdikad. När enkäten skickades var alltså en hel del mark i Gärdala ännu inte täckdikad. Axel Johansson i Svarmåla nämner att han täckdikar i samband med träda, det vill säga han passar på att göra detta arbete när åkern ändå inte är i produktion. Simon Simonsson [?] nämner att åkermolke är besvärlig på “dåligt avdikad jord”, vilket kan tolkas som att täckdikningen påverkar ogräsfloran.
Vad skriver informanterna om ogräsbekämpning?
Avslutningsvis är det intressant att se vad våra informanter skriver om bekämpning av ogräs. Simon Simonsson [?] lyfter fram trädan som det år under växtföljden då fleråriga ogräs kan bekämpas. Trädesbruket innebar att man avstod odling av en del av åkermarken varje år, och istället bedrev jordbearbetning. Då låg alltså en ansenlig andel av åkermarken bar under odlingssäsongen, jämfört med en ringa andel i nutid. Simon Simonsson [?] nämner också “avstickning med tisteljärn” i vårsådden och att kvickrotsrötter ska samlas ihop efter att man kört med åder. Rötterna av hästhov gräver man upp och avlägsnar i samband med höstplöjningen. Avslutningsvis ska blommorna på sommargyllen slås av upprepade gånger under säsongen.
Axel Johansson lyfter fram dåligt trädesbruk som den främsta orsaken till att ogräsen håller ställningarna. Helträda[14], som plöjs på hösten och “djupköres minst 2 gånger under somaren” är viktigt, liksom att man sköter sin rotfruktsodling. Det odlades en del rotfrukt - framför allt foderbetor - vid den här tiden[15], och det är en typ av gröda som ger mycket livsutrymme för ogräs, och därför kräver återkommande ogräsbekämpning. Även Nils Carlsson lyfter fram trädan, som ska kultiveras upprepade gånger under torrt väder, och rötterna ska samlas och ihop och forslas bort. Ingemar Gezelius nämner märklig nog bara en typ av ogräsbekämpning: handplockning av sommargyllen i vall.
Sammanfattar vi budskapet från dessa fyra informanter framträder en bild av att mycket arbetstid gick åt för att bekämpa ogräs: både förebyggande (via träda) och i växande gröda. Jämfört med idag har flera ogräs som var viktiga förr försvunnit från åkrarna (hästhov, rölleka, maskros, sommargyllen, åkerkål) medan andra blivit ovanliga (penningört, åkersenap, revsmörblomma). Vilka nya arter som kommit till, är svårare att sluta sig till från dessa enkäter, så det är en helt annan historia
[1] Pehr Bolin 1922. En undersökning rörande de viktigaste ogräsarternas olika frekvens och relativa betydelse som ogräs inom Sverige. Meddelande 239 från Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, 75 s.
[2] Fredrik Hård af Segerstad 1922. Smärre notiser. Botaniska Notiser 1922 (6): 349-351.
[3] Birger Granström 1982. Ogräsfrågor. Institutionen för växtodling, SLU, Rapport 107: 10-16.
[4] Erika Adolfsson 1996. Ogräskontroll i svenskt lantbruk under tidigt 1900-tal: analys av en samtida enkät. Svensk Botanisk Tidskrift 90:199-214.
[5] Ingemar Grezelius, Gärdala, Vårdnäs. Fråga 1: Ranunculus repens, Circium arvense, Barbarea, Tussilago, Triticium repens; Fråga 2: Ranunculus repens, Circium arvense Barbarea; Fråga 5: Vall: Ranunculus, Barbarea, Vårsäd: Circium. Fråga 6: Barbarea handplockning i vall; Fråga 8: Ogräsfrö i vallinsåningen; Fråga 10: Träda, höstsäd vall vall, vårsäd vårsäd. vårsäd baljväxtblandning; Fråga 11: växlande; Fråga 12: Se 6)
[6] Axel Johansson, Svartmåla, Brokind, Vårdnäs. Fråga 1: Kvickrot på moss och mulljord, åkerkål, maskros, hästhov (ej så allmänt) mjölktistel jämte en del ej så djupgående ogräs; Fråga 3: På mull och dungjord är mjölktist och åkerkål svårast; Fråga 5: I slutet av cirkulationen; Fråga 6: Helträda: trädan plöjes på hösten och djupköres minst 2 gånger under somaren. Väl skött rotfruktsodling; Fråga 7: nej; Fråga 8: Dåligt trädesbruk; Fråga 9 Nej; Fråga 10: 1) träda 2) höstsäd 3) vall 4 vall 5 bl.säd 6 vickerblandsäd i vissa fall rotfrukter efter höstsäd; Fråga 11: Tillträdde landtbruket för 3 år sen, och täckdikar i varje träda; Fråga 12: På den jord jag har trädat är ogräset ej så talrikt som förut, varför jag tror att ett rätt skött trädesbruk är det värksammaste medlet mot ogräset.
[7] Nils Carlsson, Boda, Opphem, Tjärstad. Fråga 1: Kvickrot och prästkrage; Fråga 2: Kvickrot; Fråga 3: På grund mossjord vilande lerjordsbotten är Kvickroten svårast; Fråga 4: Om kulturväxterna på grund av torka eller frost eller på annat sätt bli tillbakasatta så blir kvickroten svårast; Fråga 5: I äldre vallar; Fråga 6: Trädesbruk med upprepade kultiveringar och hopräfsande av rötterna samt deras uppbrände(?) allt under tort väder; Fråga 7: Nej; Fråga 9: Nej; Fråga 10: 6 årig Träda, höstsäd, vall, vall, vårsäd, vårsäd, rotfrukter o baljväxter; Fråga 11: dränerad; Fråga 12: Har icke brukat gården mera än 6 år och under denna tid har kvickroten gått betydligt tillbaka genom intensiva trädesbruk.
[8] Simon(?) Simonsson(?), Tjärstad, Opphem. Fråga 1: Åkertistel, åkermolke, hästhov, kvickrot, rölleka, maskrot, sommargyllen, åkerkål, penninggräs, baldersbrå, åkersenap; Fråga 2: Åkertistel, hästhov, kvickrot, rölleka, sammargyllen; Fråga 3: Åkertistel på lerjord. Åkermolke på grund, dåligt avdikad jord. Kvickrot på mossjord; Fråga 5: Sommargyllen i första årets vall; Fråga 6: Rotogräsen: Åkertistel, åkermolke, hästhov, rölleka. Upprepade skumplöjningar under trädesåret. I fråga om de tu förstnämnda avstickning med tisteljärn i vårsädesgrödan. Kvickrot åderkörning och hopsamling. Sommargyllen: upprepade avhuggningar av blommorna. Fråga 7: Kvickrot: plöjning till 25 cm. djup, därefter tillvältning och sådd av grönfoder (kraftigt gödslat) eller snabbväxande rovor. Resultat; särskilt av sistnämnda över förväntan gott (endast prövat i år). Mot hästhov: Uppgrävning med spade eller bort(?)-plockning av rottverken(?) vid höstplöjningen. Täml. bra resultat; Fråga 8: Rotogräsen: bristfälligt trädesbruk och tämligen grunt och magert matjordslager, som torra vårar lämnar kulturväxterna tillräckligt gynnsamma _eting_____(?) för en snabb groning och utveckling; Fråga 9: Sommargyllen: sannolikt med vallfröutsädet; Fråga 10: Helträda, höstsäd, vall, vall, vårsäd, vårsäd; Fråga 11: Numera dränerad.
[9] Lennart Kåhre 1996. Från höfrö till vallfrö. Den svenska fröförsöjrningen 1740-1870. Kungliga Skogs- och lantbruksakademien, Stockholm. 260 s.
[10] Hernfrid Witte 1909. Alyssum calycinum L., en i Sverige genom utländskt vallfrö spridd art. Svensk Botanisk Tidskrift 3: 337‒381. [egentligen Witte 1908. Om den svenska vallväxtfröodlingens nuvarande ståndpunkt. Landtmannen 1908, p. 245.]
[11] Hernfrid Witte 1912. Silene dichotoma Ehrh., en sydost-europeisk arts uppträdande i vårt land hufvudsakligen såsom vallogräs. Svensk Botanisk Tidskrift 6: 510-530.
[12] Hernfrid Witte 1909. Alyssum calycinum L., en i Sverige genom utländskt vallfrö spridd art. Svensk Botanisk Tidskrift 3: 337‒381.
[13] Erika Adolfsson 1996. Ogräskontroll i svenskt lantbruk under tidigt 1900-tal: analys av en samtida enkät. Svensk Botanisk Tidskrift 90:199-214.
[14] Träda under hela säsongen, till skillnad från bara en del av säsongen (halvträda)
[15] https://vardnashbf.se/odling1918-filer/Arealinventering1918.pdf